Anders Bjernulf invigningstalar

Invigningstal av Anders Bjernulf, Bingsjöstämman 2004

Jag vill börja med att tacka för att jag fått frågan om att invigningstala här i Bingsjö. Det var nu på vårkanten som Johan Nylander ringde och undrade om jag hade lust. Ja tack sa jag utan att blinka och nu står jag här.
Bingsjö och Bingsjöstämman - det är fina grejer det! Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig till att tala om Bingsjö och stämman som något av det finaste vi har inom den svenska folkmusiken. En av våra absoluta kronjuveler.
Men precis som med julafton eller midsommar har alla sin bild av byn och sin egen relation och sina minnen av stämman. Nu tänkte jag berätta för er om några av mina bilder.
Mitt eget Bingsjö är egentligen flera Bingsjö.
Om jag börjar med min barndoms Bingsjö så kommer jag genast att tänka på hur jag och mina bröder brukade springa omkring uppe på Päkkos och leta pantflaskor. Gustaf, Pers Hans, Kungs Levi, Thore Härdelin och de andra storspelmännen var faktiskt ganska ointressanta då.
Det viktigaste var pantflaskorna och vi fick ihop flera kassar innan natten var kommen och vi fick somna i baksätet när Mor for hem över skogen.
Min ungdoms Bingsjö blir väldigt annorlunda mot barndomens. Nu hade jag börjat åka till Pål Olle i Östbjörka och tagit några stapplande steg på spelmansvägen. Men det vara bara några steg och jag minns särskilt en stämma när jag och en kompis hade plockat ihop Got Olles gånglåt med stämma och allt.
Och vi satte igång. Först borta vid affären. Sedan via bystugan bort till scenen och upp i backen. Tills slut var det en gubbe som sa: Kan ni ingen annan låt än den där? Insikten om behovet av en bredare repertoar infann sig utan problem.
Men det är viktigt att få vara liten och ung med begränsad repertoar. Ligger man bara i lite och är tillräckligt intresserad kommer man vidare utav bara farten. Uppmuntran handlar det om och den hade jag turen att få. Inte bara av Pål Olle utan också av Päkkos Gustaf själv.
En gång sa jag till Gustaf : När jag kan Hjortingen Gustaf, då är jag nöjd och då behöver jag nog inte lära mig något mer alls. Jag kan bara gå runt och spela Hjortingen. Gustaf sa inget minns jag men han drack lite kaffe och log på sig alldeles egna och speciella sätt.
Uppmuntran föresten. Jag minns min första övning med Rättviks spelmanslag. Lite försiktigt kliver jag in i salen med beundran. Detta var ju nästan kyrkan. Fram stegar en gubbe som nu sedan länge lämnat oss. Han sträcker fram handen och säger: Få si fioln
Efter att han vänt och vridit på intrumentet ett par gånger, knackat i botten och lock och knäppt lite på strängarna, får jag tillbaka felan med orden: Ä va en stigg fiol!
Ja ja, det finns många sätt att hälsa en fjunig tonåring välkommen på. Gubben var faktiskt snäll skulle det senare visa sig.
Men dagens Bingsjö förtjänar också ett par ord. Det känns som om det håller på att hända något ute på stämmorna. Jag har varit runt på några träffar nu på försommaren både i Sverige och Norge. Ett gemensamt tema är att de lockar betydligt färre besökare.
Regnet och blåsten! säger en del, men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag hittar inte buskspelet på samma sätt och i samma omfattning som tidigare, jag saknar ungdomarna och jag saknar de storspelmän som inte har en betald spelning på stämman.
Här går Bingsjöstämman verkligen mot strömmen. Bingsjö bjuder ett varierat och brett scenprogram. Barn och ungdomar. Lagspel, solospel och dans natten lång. Kyrkoprogrammet bjuder alltid toppklass. Här kan du fortfarande hitta Levi med några av sina elever. Och inget kaffe är så gott som Sveas.
Hur har det blivit så? Vad är det för speciellt med Bingsjö? Svaret är inte lätt och skulle kunna bli hur långt som helst men om jag ska försöka mig på ett kort och mycket konkret svar väljer jag ordet ”samverkan”.
Samverkan mellan Dalarnas Spelmansförbund, Folkmusikens hus och Bingsjöborna. Tillsammmans bildar de i arbetet runt stämman en kraft och organisation som jag inte sett någon annanstans.
Men, och nu blir det allvar. Detta är inget som sker av sig självt. Bakom varje Bingsjöstämma ligger ett oändligt antal timmar av bortprioriterad fritid. När du och jag och alla vi andra satt och tittade på EM-fotbollen för ett par veckor sedan satt Bingsjöborna och funderade på vem, vad, hur och när.
Dansbanan, scenprogrammet, höbärgning, fixa parkeringsvakter, kaffekokning, brandkår, skyltning, bajamajjor, biljetter, kratta, stapla och bära.
Inget av detta har med själva upplevelsen av stämman att göra. Vi tar det liksom för givet. Men tänk er en stämma utan detta och vi har inte mycket kvar.
Jag har på nära håll kunnat följa Bingsjöborna och det otroliga arbete de lägger ner för att vi ska kunna få komma hit och uppleva något minnesrikt, härligt och häftigt.
Vi måste bli bättre på att visa vår uppskattning för detta. Minst lika bra som vi är på att ha synpunkter när något inte funkar.
Låt oss ge en riktig norsk jubelapplåd för det arbete som Bingsjöbor och andra lägger ner för vår skull. Den här applåden, Johan Nylander, är vårt gemensamma tack till dig och alla andra som så generöst ger oss Bingsjöstämman år efter år.
Och med dom orden vill jag härmed förklara 2004 års Bingsjöstämma invigd!