Invigningstal av Lars Moberg, Bingsjöstämman 2006

Bingsjöbor, spelkvinnor- och män, stämmobesökare.
Att hålla invigningstalet på Bingsjöstämman är ett hedersuppdrag, i synnerhet för mig som precis kämpat mig upp ur träsket. Ja, det låter nog allvarligare än vad det är. Men det kallas så av en del – närmare bestämt Västerdalsträsket kallas det - stället där jag bor här i Bingsjö. Det ligger där borta, ett gärde nedanför landsvägen som under några intensiva dagar och nätter varje sommar sedan många år tillbaka bebos bland annat av mig själv och andra spelmanskufar från Västerdalarna.
Och då inställer sig frågan – varför åker vi hit, år efter år efter år?
Vad beror det på?
Vad är det som lockar?
Jag tänker svara genom att delge lite av mina spridda funderingar kring Bingsjö, låtarna, spelmännen och stämman. Det blir ett invigningstal – om man nu kan säga så här och nu om en spelmansstämma som redan surrat på i något dygn för de mest inbitna. Men hur som helst - det blir ett tal som jag nog själv vill betrakta som ett hyllningstal till Bingsjö.

Är det Pekkos Pers fiolpolskor, eller är det tavlan - den nästan obeskrivligt vackra bilden? Ni vet vad jag menar för det är ju nu man ser den, när man står här nere under spelmansstämmans eftermiddag och kväll och betraktar tunet som fylls med besökare. Eller är det detta härliga musikaliska virrvarr som inträder när det räcker med att man tar några steg och vips så förvandlas Hjortingens polska till Bränd Pers vals.
Eller är det kanske ett annat ögonblick som man inte vill vara förutan? En annan bild, den magiska som under gynnsamma förhållanden försiktigt tonar fram åtskilliga timmar senare när solens första varma morgonstrålar når över grantopparna och smeker en timmervägg där uppe på tunet?
Ja, svaret är förstås att det är precis alltihop – varmkorven när man är som mest sugen, serverad genom Päkkosgårdens fönster, kanske Päkkos Sveas tuttul om man har tur - och så mycket mer - som lockar oss tillbaka hit till Bingsjö år efter år efter år.

Bingsjö med under ett hundra fastboende invånare. Det är Rättviks kommun, men nära Hälsingland, och inte särskilt långt är det till Edsbyn, Alfta och Ovanåker. Bingsjö är gammal finnbygd. Här har ihärdiga svedjefinnar från Savolax brutit mark. Det är gränsbygd som tagit emot intryck - från Siljansbygden förstås, och övriga Dalarna men även från Gästrikland och Hälsingland. Kanske kom en och annan triol hoppande med timmerhuggare från Värmland – vad vet jag? Men det är olika musikaliska intryck som ihop med bygdens lokala tradition kokats ner till fantastisk folkmusik – till bingsjölåtarna, energifyllda polskor de flesta i sextondelstakt och som vi älskar att spela.

Och det var förstås den här intressanta traditionen som drog intresset till sig när kloka huvuden planerade en spelmansstämma inom ramen för en musikfestival som skulle formas – Musik vid Siljan.
År 1969 var det premiär.
Jag var inte här då.
Men hade precis börjat snegla på en fiol som låg ospelad på ett piano hemma i Rörbäcksnäs hos en farbror till mig – Rörbäcksnäs, en annan liten by men på andra sidan Dalarna, och med Norge på andra sidan den gränsen. Och fiolspel skulle det bli. Och snart nog skulle jag vara här.
Men det sägs att Päkkos Gustaf ansåg att det var fasligt mycket folk, när man räknade in besökarna på den första stämman år 1969 till några hundra.
Annat skulle det bli några år senare.

Idag är vi nog många som räknar Bingsjö som ett slags svenskt folkmusikaliskt Mecka. Och om vi utan att lägga alltför mycket allvar i det hela skulle pricka in en enda ort på Sverigekartan som symboliskt kunde stå för begreppet svensk folkmusikalisk fioltradition – ja, jag är alldeles säkert en oförbätterlig dala-chauvinist – men ändå – fiolens Mecka i Sverige måste väl ändå bli Bingsjö!
Eller hur?

Och hur var det förresten i dåtidens Rättvik? Rättvik har varit fioltätt genom sekler. Det har vi lärt oss. Men inte bara en utan flera källor som beskriver trakt och seder några generationer bakåt i tiden, de hävdar att när det bjöds till bröllop nere i socknen och man skulle ha verkliga storspelmän på plats, ja då gick budet upp till finnmarken och Bingsjö för det var här de fanns, storspelmännen.

Vara hur det vara månde med detta.
Och jag ska försöka att inte trötta ut er alldeles. För jag vet att vad ni än kommit hit för idag så inte är det för att lyssna på oändliga tal.
Men jag hoppas att ni orkar ge mig bara en liten stund till!

Jag har talat om bygden, om musiken. Men viktigare ändå är de som drog stråkarna, spelmännen. Och jag kan inte tala om Bingsjö och musiken här utan att nämna några särskilt betydelsefulla spelmän.
Det finns ett namn från förra seklet som tveklöst framträder med stor tydlighet - Hjort Anders Olsson.
Och när det gäller Hjort Anders så finns det faktiskt en hundraårsdag, inte att fira men kanske att fundera över. Hjort Anders var född 1865. Och som fyrtioåring - i april 1906 – för drygt ett hundra år sedan – då flyttade Hjort Anders med familj – sin fru, åtta barn och svärmor, totalt var de elva personer som drog iväg med hästskjuts med sitt bohag på en flakvagn, härifrån Bingsjö och från Dalarna för att bosätta sig i Uppland.
Efter den dagen kom Hjort Anders Olsson aldrig tillbaka till Bingsjö.
Det var besvärliga omständigheter som förde till familjens flytt. Och där ligger förstås hans motiv att inte återvända. Men det är märkligt ändå att tänka på hundra år senare hur Hjort Anders under de 46 år som återstod av hans liv – han dog 1952 – hur han ständigt skulle komma att förknippas just med sin födelseby Bingsjö som han aldrig mera såg efter den där dagen i april 1906.
Men med på resan när Hjort Anders lämnade Bingsjö fanns ett slags resgods som inte tog någon plats, som vägde ”assint” på vagnen. Men som kanske var Hjort Anders viktigaste ägodel. Med sig hade han alla låtar som han lärt av Pekkos Per, Junkas Jonas, Nylands Olof, av Måhlén, av sjökapten Söderholm i Söderhamn och alla andra som han träffat, spelat med och lärt av.
Vi törs nog påstå att Hjort Anders inte var helt lyckad som bonde. Men efter flytten från Bingsjö hände för honom omvälvande saker. Han blev ju så småningom estradspelmannen, konsertspelmannen Hjort Anders Olsson. Han var en av de allra första bland allmogespelmän som tog klivet upp på estraderna. Och han mer än någon annan skulle komma att ge uppmärksamhet åt låttraditionen från den här byn. Men ”Bingsjöspelmannen” Hjort Anders – som han väl blev kallad för resten av sitt liv – han reste härifrån en aprildag 1906 och han skulle aldrig återvända.
Visst är det lite märkligt att tänka på – inte minst här och nu på plats i Bingsjö där vi spelar hans låtar i alla möjliga varianter?

Kom tillbaka, åtminstone på besök, det gjorde Nylandspojkarna – missionärer faktiskt på en annan kontinent för Bingsjömusiken långt, långt innan begrepp som världsmusik och globalisering ens var påtänkta.
De var två bröder Jonas och Erik från Nylandsgården här i Bingsjö som på tjugotalet emigrerade till nordvästra USA.
Men de kom hem på besök.
Det var sommaren 1950. Då kom de hem och spelade Bingsjölåtar så ålderdomligt och svängigt och intressant att det väckte uppseende och Matts Arnberg på Sveriges Radio passade på att plocka fram bandspelaren. Häromåret gavs det materialet ut på skiva. Och när jag stötte ihop med spelmannen Funk Olle från Rättvik här på stämman passade jag på att fråga Olle om han också hörde de här Nylandsbröderna när de var hem och hälsade på 1950.
-Ja, sa Funk Olle.
-Och jag hörd dom innan de for till Amerika å ja, tillade han. Funk Olle som var född 1910 kom ihåg Nylandspojkarna som de lät på tjugotalet. Själv var alltså Funk Olle här och spelade och bodde i tält tills bara för något år sedan. Och om han inte vandrat vidare så sent som i maj nu i år så hade nog Funk Olle varit här med fiolen även idag.
Tala om Bingsjöstämmans dragningskraft – den är stark!

För en handfull år sedan fick spelmansstämman ny organisation.
Idag är det en treenighet bestående av Bingsjö Bystugeförening, Dalarnas spelmansförbund och Folkmusikens hus i Rättvik som står bakom arrangemanget.
Det här har blåst nytt liv i gammal stämma. Nya konsertscener och dansbanor har lagts till de gamla. Hela organisationen är renoverad och väloljad. Idag kommer det inte 25 000 besökare, som det gjorde under några svårhanterliga år på åttiotalet. Men kanske fem, tio tusen som verkligen liksom ni som är här nu kan njuta av Bingsjö på allra bästa sätt.

Och bland de personer som jag så starkt förknippar med byn, musiken och stämman finns förstås ytterligare en som måste nämnas. Jag talade om honom i förbigående nyss – Päkkos Gustaf. Och OM det faktiskt skulle finnas någon här som inte vet vem det är som jag talar om så var Gustaf spelmannen, traditionsbäraren och bonden på gården där uppe, på Päkkos. Jag träffade Gustaf första gången, hörde honom spela - och träffades av hans speciella och genuina spelstil skulle man kunna säga - på folkmusikfestivalen i Kaustinen i Finland. Det var på sjuttiotalet. Genom åren kom vi att ses och prata och spela några gånger.
Och tänk om man vore åtminstone tio, femton år yngre, sa Gustaf, så att man fick vara med om det här några år till. Vi var några stycken som satt och spelade fiol på spelmansstämman i Ransäter i Värmland. Och Gustaf kände att viljan var större än orken.
Och så kan man ju tänka, även om man inte är åttio.
Men orken tog slut. Päkkos Gustaf dog för sex år sedan. Men han lever ju ändå genom alla minnen av Päkkos Gustafs gärning, musik och låtar.
Han gör det precis som Hjort Anders och Nylandspojkarna. Och Funk Olle glömmer vi inte.
Och visst - även Bingsjöstämman lever och har den allra bästa hälsan, bättre nu än någonsin tidigare skulle jag vilja drista mig att påstå även om antalet besökare faktiskt är lägre än det var för tiotalet år sedan. Men vi som är här, vi kommer tillbaka år efter år efter år. Vi har det bra i Bingsjö. Och mängder av spelsugna ungdomar fyller på nerifrån allteftersom leden bland de äldre tunnas ut.
Om några blir det fyrtioårsjubileum. Men för årets upplaga - den 38:e Bingsjöstämman – tycker jag att vi utbringar ett fyrfaldigt leve med hopp om fortsatt långt och rikt liv.
Och när det är avklarat ska Söndagsorkestern från Falun, Åke Wänn, Lars Hökpers, Lars Ljunggren, Karl-Axel Danielsson, Stefan Westberg, Gatu Olle Nilsson, Bengt Eriksson och jag själv spela en – gissa vad – jo, Bingsjöpolska förstås, Blekingpolskan efter Hjort Anders.
Och efter det ska jag nog så sakteliga dra mig tillbaka ner till träsket – Västerdalsträsket – igen och pusta ut efter det här.
Men först säger vi väl att stämman är invigd då, och här kommer levet: Ett fyrfaldigt leve för Bingsjöstämman, den leve, hipp, hipp - HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!!!